Godnatt, ville jag bara säga.

Morgonen var lovely men sen så åkte jag in till dimmiga stan med ett leeeeende och kom på att jag glömt mobilen hemma. Känner ni er inte lite handikappade utan mobilen? Anyhoow, nu är det äntligen lov och på tisdag kommer mormor och morfar! Jag älskarälskarälskar att ha dom här. Stinas beatles tröja.

- love

Monki kom till Öörebro idag. Köpte svarta byxorna på bilden över in love. Just nu upptäcker jag än en gång hur underbart bra the killers är. Om jag minns rätt började jag lyssna på dem när jag gick i 7an, 2005? Dom kommer nog alltid att sitta fast. Jag kan se mig själv sitta i min vaggande gungstol dom sista åren, förmodligen halvblind efter att fått sett så mycket underligt vackra saker. Lyssnar igenom hot fuss och minns förvånande vis nog varje ögonblick jag spelat låtarna på under hela livet, believe me natalie.

Orden har aldrig haft problem att oförsiktigt hoppa ur min mun in till den vita världen. Det har alltid varit svaren som stöter mig, den här gången var det svaret. Skulle jag snart ligga på golvet och skaka i el skock, eller skulle världen, äntligen, få sin rätta färg? Som om jag väntade på ett självklart svar: Får jag färga det rött, mamma? Mitt vita ängla hår skulle snart fylla 10 och det hade ingen aning om vad som snart skulle hända.

Min mamma sa så klart att det kunde vi visst göra, varför inte? Min värld vred sig ut och in, upp och ner, nu var allting bak och fram precis som jag ville ha det. Dagen jag dödade ängeln i mig, det fina vita. Var dagen allt blev rött. Min röda, röda värld. Från håret, till läpparna, till pyjamasen, till väggarna. I den röda detaljen fann jag den efterlängtade idioten.

Jag tror ingen ser det, egentligen. Men mamma ryckte på axlarna och målade min värld, precis som den såg ut i drömmarna. Kraftfull och stark.

Åren gick och håret fyllde 15. Hormonerna fick spratt och rusade runt som psykopater i min kropp, ingen förståelse för hur jag påverkades utav deras misslyckade öden. Rösten i mitt huvud lät mer och mer som en främmande vuxen kvinna, jag försökte styra henne åt mitt håll men hon drog mig till varje suddig liten kant i min fulla hjärna. Håret kände inte igen sin bärare, därav gjorde det uppror. Onödiga tjafs bröt ut till och från, jag somnade alltid med rynkor i pannan. Tillslut tog jag på mig de kalla plasthandskarna och började gräva hårets grav. Det skrek och slog i hopp om att smärtan skulle försvinna. Men mitt onda tålamod hade tagit slut. Svarta historien började men slutade i tårar. Svikare. Jag klippte det kort och blekte sönder det i min förvirring. Världen var svart och vit, det kändes som att någonting fattades. En orolig saknad började gro bakom den vuxna rösten. Den smög sig fram och slog mig. Ett perspektiv grep tag och kastade mig långt bort från gravitationen. Där bortom det svart vita såg jag min pusselbit. Min röda förälskelse. Jag sprang i tårar och satte ännu en gång på mig mördar handskarna och dödade med glädje, för att välkomna min bortglömda, röda värld.

Hormonerna träffade empati och balans medan kvinnorösten utvecklade sitt röda skratt. Drömmen målade med den djupa färgen, snabba penseldrag och lukten av akvarell välkomnade min morgon. Min röda, röda värld. Nästa gång missar jag inte din begravning.

Jag tror man ser sig själv i sina favorit böcker, om man tycker om all läsa dvs. Om någon frågade vem jag var skulle jag prata om mina böcker och mina favorit låtar. Om någon verkligen skulle vilja veta.

Dagens: "Uppfostrade som vi är i ett samhälle där shönhet och ungdom värderas högt, dömer vi oss själva efter vårt prydnadsvärde" - Janet Harris

Hur hemskt är det verkligen att placera folk, individer i olika fack. Placera dom i kategorier. Är inte vi alla olika sorters människor? Vi kan inte vara samma bara för att vi alla hör ihop, har någonting gemensamt. Är det så negativt att fint placera människor i olika rum, olika stora, med olika dekorationer, olika många fönster, olika mjuka golv, olika hårda dörrar? Vi befinner oss trotts allt i ett och samma hus och har tillgång till att knacka på varandras dörrar, väggar. Vi finner våra rumskompisar som vi trivs med, som hör ihop med samma rum. Det verkar skrämmande för många, att placeras i fack. Troligtvis för att tanken minskar individens syn på sin speciella självbild. Är inte vi alla speciella på något vis? Är inte vi alla förutsägbara, i våra bekväma rum, som inte får nämnas av den speciella anledningen..?

Det skaver alltid lite när våra svagheter väljer att lägga sig i, men var det inte så att motsatser attraherar? Blinka så kanske styrkan vågar närma sig. Den som intresserar dig, troligtvis den du vill ha.

Bilden har varit sparad i min "övrigt" mapp sen förevigt, för att den är så otroligt vacker. Om ni inte känner igen dragen så är det Devon Aoki.

Poesidagen idag people. Så om du tänker på någonting alls idag, skriv ner det. Yes. Tänkte tillägna en dikt till dagen här på bloggen men alla mina dikter är hos mamma och här sitter jag, hos pappa. Jag gjorde i alla fall en skol upg igår som jag tänkte ta. Vi skulle skriva ner det man tänker på rakt av, inga punkter, inga komma tecken, inga tecken alls. Bara rena ord. Inte så genomtänkt men det gjorde det hela ganska kul!

-

ulysses franz ferdinand den grekiska gudinnan eller är jag helt ute och cyklar förmodligen som vanligt flyger namn bilder snea ord omkring i mitt huvud okontrollerat som alltid försöker fånga dem som ett litet barn med en fjärilshov ute på tomma ängen fylld av fjärilar i alla möjliga färger flugor trollsländor allt som lurar men fjärilarna är vad jag hoppas på eller var det en grekiskt gud spelar det någon roll ja för min nyfikenhet håller mig vid liv alltid vart jag än är ständiga frågor klisermärken på min panna vad handlar låten om come on don't amuse me i don't need your sympathy tyck synd om mig eller inte absolut inte jag är ingen gud det är inget värt att tycka synd om någon för att någon är mänsklig grattis du är död hur håller gud gudarna lyckan uppe i varv det undrar jag dom måste vara nyfikna

Skulle pussa Marianne men råkade pussa på Stina...

För er som inte sett min orangutang färg-here it is. Älskar våran "hemläxa", surr och dada dikter. Lovely

Just nu läser jag Självportätt - Jean-Paul Sartre, bland annat. Om jag förstod det rätt så vad det hans sista publicerade bok, han "skrev" den när han var 70 år och halvblind. För er som inte vet så var han en existentialistisk filosof, han var i princip grunden för den ateistiska exisentialismen. Väldigt intressant, men lite så där seg till och från. Han säger många vettiga saker samt tvärtom.

För övrigt så föll jag nyligen för Dance in the dark - Lady gaga. Texten är otroligt bra.

Vad kul jag hade. Moneybrother på ritz igår. Det är så roligt att se några som verkligen tycker om det dom gör, det ska synas att dom är så glada över att få göra det dom gör och älskar det. Det var det bästa med kvällen. Dom verkade ha haft lika kul som jag och förmodlingen alla andra som var där. Om ni inte lyssnat på dom tidigare så vill jag säga att dom har jätte fina texter och MAN borde verkligen ge dom en chans... Tack för igår. 

Foton från fotokursen.

Helgen bestod utav för mycket gott, ny musik, sol och lyx.

Igår tog vi en trip med klassen till stockholm och bestökte bland annat moderna museet. Där fanns den jätte stora tavlan "Wilhelm tells gåta" av Salvador Dalí. Jag trodde inte den skulle vara så stor som den var! Det var helt otroligt att se den. Som att träffa en kändis som råkar vara döv och stum. Guiden berättade något som jag fann så faschinernade. Man kan nämligen se ett barn födas i tavlan. Om ni tittar på lilltån så kan ni se ett litet foster som börjar ta form, sedan har det utvecklas lite till när ni tittar på knät. Och ett barn börjar ta form i fosterställning i hans vänstra skinka. Ser ni det? Sedan ser ni barnet fött i mannens famn, det ska förmodligen föreställa barnets huvud.
Det här berättade inte guiden men jag tolkar det som att Dalís pappa skulle (i teorin), liksom wilhem tell, sjuta med pilbåge på ett äpple som var på barnets huvud. Wilhelm tell träffade såklart äpplet och inte sin son, men Dalís pappa ser ut att ha skurit upp barnets huvud. Han målade trotts allt tavlan när han vart arg på sin pappa och den heter ju wilhelm tells gåta. Den är så skum och intressant liksom Salvador Dalí själv.
Vi såg också bland annat målningar av picasso. För er som inte besökt morderna museet än, gör det! Om ni tycker om konst såklart.