Grey's ikväll!!!!

"Jag har märkt att det kan kännas inspirerande att sitta på ett ställe där man aldrig suttit förrut." - Dodie Smith

Lite mer från London.

Min skrivbordsbild.

Jag gör dagen fridfull med michael bublé och opera från phantom of the opera. Jag kan inte sluta tänka på platons teori om soulmates. Enligt honom, vad jag har hört, så hade människan ursprungligen fyra ben, fyra armar och två ansikten. Zeus kände sig hotad utav människans kraft och delade henne i två delar. Därför letar vi ständigt efter våran andra halva. Hon nämde detta i Bones igår, dr. Brennon. Platons teori säger tydligen att för att en själ ska kunna komma till jorden över huvud taget så måste den först delas upp i två delar. Gott och ont, man och kvinna, vatten och eld osv. Och detta är en teori från 300 f.kr. En intressant tanke.. 

Detta är världens vackraste djur, utav tvekan. Dem finns bara på ett ställe i Afrika, och det är inte albinos. Det är vita lejon.

_

Notes

Hon börjar sakta misstänka att det ända sättet att överleva denna underbart missbildade värld är att bryta sig loss, från allt det som alla håller sig så hårt fast vid. Det som får allting att funka, funkar inte för henne. De stora tankarna, det stora egot passar inte i en av samhällets fyrkantiga lådor. Klaustrofobi, krymper hennes versioner och ni hamrar på hennes värderingar, för att inte tala om hennes prioriteringar. Alla människor kanske inte blev till för att bara älska och bli älskade, vissa blev kanske till för att påminna andra om varför vi älskar. Varför det är så viktigt att bli älskade. Allt hon ser är ändå bara tomma själar som försöker fylla sig själva med känslokickar. Pumpande hjärtan som ständigt letar efter någonting att slå för. Det är inte hennes huvud som ockuperas av suddiga sanningar. Kanske slängde ödet ut den kalla meningen till några få personer som var menade att offra sig för andras omedvetna kunskaper? Det är bara mänskligt att glömma, ett mirakel att minnas och en välsignelse att påminnas. Hon börjar sakta misstänka att hon är en utav de fördömda påminnelserna. Varför skulle hon annars se de så otroligt dumma ögonbollar som snurrar runt som på missledda djur, och inte känna någonting av det. En utav hennes tusen spärrar säger henne att den finns till för möjligheten till underverk. Sakta, börjar hon misstänka, att överlevnad i denna vackra värld är uppdelad i miljontals små personer som inte förstår vad det innebär, att överleva.

Lovely London, det var superkul.

Bilder från London kommer some time soon, när jag fått bilderna av mina fina vänner. Den här snodde jag från Paris facebook såklart. Jag är hemma nu iaf och det har vart LOVELY.

__

Notes.

Timmar, och jag kan fortfarande inte sluta titta. Det är som att läsa en saga som är långt ifrån slutet, jag försöker vända sida men det tar åratal. Nyfikenheten biter i varje linje, har jag granskat var enda än? Troligtvis inte, det är som att räkna alla gula prickar på jordens stora tak – omöjligt, möjligtvis. Här kommer jag sitta om hundra år och tänka tillbaka på hur den såg ut när jag var ung. Utan rynkor, utan ärr. Så ren och äckligt oskyldig. Jag kommer att gå igenom alla själar jag rört och idioter jag slagit. Jag kommer definitivt inte minnas denna längtan efter skrynkligare hud och svaga nypor. Så dum var jag inte, kommer jag viska i hopp om att det inte gjort mig till ännu en lögnare. Som små, små arga blixtrar korsar dom handflatan som om de försöker bryta sig loss. Kanske är det just det dom gör, försöker bli fria från kroppen och all dess ologiska smärta. Jag kanske bara lurat i mig själv att de erfarna rynkorna som väntar kommer se mycket mer fridfulla ut, mjuka på något vis. Kanske kommer dom alltid vara fångar i min hand, i desperat kamp för frihet.