Detta är världens vackraste djur, utav tvekan. Dem finns bara på ett ställe i Afrika, och det är inte albinos. Det är vita lejon.

_

Notes

Hon börjar sakta misstänka att det ända sättet att överleva denna underbart missbildade värld är att bryta sig loss, från allt det som alla håller sig så hårt fast vid. Det som får allting att funka, funkar inte för henne. De stora tankarna, det stora egot passar inte i en av samhällets fyrkantiga lådor. Klaustrofobi, krymper hennes versioner och ni hamrar på hennes värderingar, för att inte tala om hennes prioriteringar. Alla människor kanske inte blev till för att bara älska och bli älskade, vissa blev kanske till för att påminna andra om varför vi älskar. Varför det är så viktigt att bli älskade. Allt hon ser är ändå bara tomma själar som försöker fylla sig själva med känslokickar. Pumpande hjärtan som ständigt letar efter någonting att slå för. Det är inte hennes huvud som ockuperas av suddiga sanningar. Kanske slängde ödet ut den kalla meningen till några få personer som var menade att offra sig för andras omedvetna kunskaper? Det är bara mänskligt att glömma, ett mirakel att minnas och en välsignelse att påminnas. Hon börjar sakta misstänka att hon är en utav de fördömda påminnelserna. Varför skulle hon annars se de så otroligt dumma ögonbollar som snurrar runt som på missledda djur, och inte känna någonting av det. En utav hennes tusen spärrar säger henne att den finns till för möjligheten till underverk. Sakta, börjar hon misstänka, att överlevnad i denna vackra värld är uppdelad i miljontals små personer som inte förstår vad det innebär, att överleva.