Just don't fall recklessly headlessly in love with me cos it's gonna be all heartbreak blissfully painful and insanity

I sit and think about the day your gonna die and how to paint my walls. The colors fine really, their just way empty. So I'm thinking lyriks and paintings. It's not that it scares me, emptyness, it's just not my style. The floor gets to be empty, cos it never gets lonely. It has friend already, like my feet, or the soft vibrations from the bed as I turn in my sleep. The floor is old and loved. I'll cover my room with paintings of every colour and a mirror on each wall so that IT will feel pretty in it's lonelyness. Young, colorful, lonley, slowly growing. It's the least I can do.

when the seasons change i will too but i just wanna be closer to you

Will you tell me once again how we can be just friends? If you're for real and I pretend?

Mitt liv är som ditt, med brist på kärleks ord där inga tårar rinner fritt. Egot är mitt svärd, och jag dräper er kritik. Men jag somnar med den tanken att jag aldrig kommer dit. Jag bearbetar proseccen som ska göra mig klar, jag biter hårt och hoppar högt men förnekar mina drag.Ordet är mitt och jag hugger mitt bröst, jag komplicerar det jag vet så ni ignorerar min röst. Men öppna era ögon och se, ingen vet mer än den som vågar be.

Elle dit qu’elle partira ou elle est même pas venue

It may be winter outside but in my heart it's spring, totally. Vänner, jag har vandrat omkring här hemma på det varma trägolvet i snart två månader och det är redan dags att förbereda mig för nästa äventyr. I April flyttar jag ivrigt och nervöst till Paris, storstaden. Vi får se om jag kan bringa lite lugn till den stressade huvudstaden, storstaden.

That's me in the corner, in other words. That's me in the spotlight. Choosing my religion.

"Låt det ta tid", och tid tog det. Men med tiden försvann det, efter tiden kom frihet. Ljus, fridfull frihet.

Guilt's just your ego's way of tricking you into thinking that you're making moral progress

"Empati" komemr från grekiskans empathia, vilket betyder "stark känsla" eller "passion. Som adjektiv blir det "visa medkänsla", ordagrant "lidande tillsammand med". I början på 1800-talet började ordet användas för att beteckna en spontan förmåga att lida med andra kännande varelser, men den moderna betydelsen kan spåras bak till sent tyskt 1800-tal, där enfülhung användes när man talade om processen som personer försjunker in i när de betraktar ett konstverk! - Vacker fakta.

Then you came to me and you said-I was not really sure enough how to feel, how to pretend that you're not real to me

Välkommen fredag. Fyll mig med inspiration och kärleksord, tack. Och när vi väl är här kan du skicka mig några färg-glada leenden? Tack. Justja, sluta snöa och ge mig lite solsken också. Tack. Du får järna visa mig min framtid, sudda ut min mini beslutsångest och skydda mitt hjärta så jag slipper tänka på det. Tack. Och gör världen en tjänst och ta bort alla dessa tomma kyssar, de känslofulla djur som springer efter kärleken. Cirkulerar mig dag efter dag, dom skrämmer mig lite, skrämmer min framtid. Ta bort dom, tack. Kan du inte få alla att gå i slowmotion så dom hinner se vad som verkligen händer här, tack. Ge mig en bubbla som jag kan bo i, ge mig tid. Tack. Minska mitt ego också, jag känner att det sakta krymper min existence, Tack. Och Fredag, om detta skulle vara för mycket för dig att ge mig, oroa dig inte. Jag klarar mig fullkomligt omedvetande. Jag klarar livet helt oplanerat, men förstå att det skulle underlätta, med en hjälpande hand.

I keep dancin on my own

Kvällens ord blir en tacksam saga om livets första kärlek.

Vi klättrade ett berg tillsammans. De första stegen var lätta, ni är väl bekanta med känslan utav att sväva på moln? Kärleken kunde inte få nog av mig. Nervösa, genomskinliga mig. Den föll för mitt sätt att känna migsjälv, beundran, möjligtvis blind avund? Den ville vara i mig, med mig, alltid, för alltid. Men stegen blev tyngre. Jag kunde se från start punkten att det skulle bli en anstängande upplevelse. Sakta gick vi hand i hand upp längst det glittrande vattnet och dom blommande ängarna. Jag bad den sakta ner, den bad mig öka farten. Det var det första berget jag klättrade, så den saktade ner med mig. Kärleken gav efter. Jag gick med säkra steg i väntan på den jobbiga mjölksyran, de tunga andetagen, de svaga musklerna. Men vägen till toppen var oväntat lätt och färgfylld. Det var en utav det finaste dagar jag levt, solen bländade och vinden strök mig milt så värmen inte kunde ge mig brännsår eller bli galen av solsting. Jag ville stanna föralltid.
Vägen ner. Mina ben skakade och förvirringen rusade omkring i hela kroppen. Kärleken sprang före och jag sprang efter. Men den kunde inte vänta längre. Någonting längst ner på botten lockade den och jag kunde se det klart. När vi väl kom tillbaka ner på jordens normala höjd så fortsatte kärleken längre ner. Den sa okontrolerat "Jag måste dit, vänta inte på mig. Jag kommer alltid komma tillbaka men jag kommer alltid återvända". Jag nickade i förståelse och stannade kvar, halv igen. Två händer, två ben, ett huvud, ett hjärta. Jag kunde valt att vara ett älskat djur i kärlekens omsorgsfulla koppel, men jag valde den vilda friheten. Jag ville inte ner dit, dit den kände sig som hemma. 
Idag när jag tänker på hur jag växte in i en spinnande avund till hans tatueringar av historiska mönster, sjuk av avund i att min kärlek valde dom nogrant, klistade fast dom på kroppen så att dom skulle finnas där hela livet. Sjuk av avund i hans ådror som var en orsak att han levde. Saknaden utav hans berättelser som fick mig att vilja vara en del utav hans trasiga saga. Spänningen av det orealistiska. I saknaden sänder jag tillbaka min kärlek till toppen av berget, till hans framtid. Vad den nu må innehålla så finns min kärlek där. Min tacksamhet.

Nästa kärlek kommer snurra i friheten, som friheten snurrar i mig idag. Det som gör det hela så vackert var faktiskt att vi bokstavligen klättrade ett berg. Utsikten ser ni bilden ovan, och den andra bilden togs när vi kommit ner. Då han gick mot vänster och jag mot höger.