Orden har aldrig haft problem att oförsiktigt hoppa ur min mun in till den vita världen. Det har alltid varit svaren som stöter mig, den här gången var det svaret. Skulle jag snart ligga på golvet och skaka i el skock, eller skulle världen, äntligen, få sin rätta färg? Som om jag väntade på ett självklart svar: Får jag färga det rött, mamma? Mitt vita ängla hår skulle snart fylla 10 och det hade ingen aning om vad som snart skulle hända.

Min mamma sa så klart att det kunde vi visst göra, varför inte? Min värld vred sig ut och in, upp och ner, nu var allting bak och fram precis som jag ville ha det. Dagen jag dödade ängeln i mig, det fina vita. Var dagen allt blev rött. Min röda, röda värld. Från håret, till läpparna, till pyjamasen, till väggarna. I den röda detaljen fann jag den efterlängtade idioten.

Jag tror ingen ser det, egentligen. Men mamma ryckte på axlarna och målade min värld, precis som den såg ut i drömmarna. Kraftfull och stark.

Åren gick och håret fyllde 15. Hormonerna fick spratt och rusade runt som psykopater i min kropp, ingen förståelse för hur jag påverkades utav deras misslyckade öden. Rösten i mitt huvud lät mer och mer som en främmande vuxen kvinna, jag försökte styra henne åt mitt håll men hon drog mig till varje suddig liten kant i min fulla hjärna. Håret kände inte igen sin bärare, därav gjorde det uppror. Onödiga tjafs bröt ut till och från, jag somnade alltid med rynkor i pannan. Tillslut tog jag på mig de kalla plasthandskarna och började gräva hårets grav. Det skrek och slog i hopp om att smärtan skulle försvinna. Men mitt onda tålamod hade tagit slut. Svarta historien började men slutade i tårar. Svikare. Jag klippte det kort och blekte sönder det i min förvirring. Världen var svart och vit, det kändes som att någonting fattades. En orolig saknad började gro bakom den vuxna rösten. Den smög sig fram och slog mig. Ett perspektiv grep tag och kastade mig långt bort från gravitationen. Där bortom det svart vita såg jag min pusselbit. Min röda förälskelse. Jag sprang i tårar och satte ännu en gång på mig mördar handskarna och dödade med glädje, för att välkomna min bortglömda, röda värld.

Hormonerna träffade empati och balans medan kvinnorösten utvecklade sitt röda skratt. Drömmen målade med den djupa färgen, snabba penseldrag och lukten av akvarell välkomnade min morgon. Min röda, röda värld. Nästa gång missar jag inte din begravning.