Min vän pratade om den här låten som jag nu lyssnat på om och om igen. Läst texten några gånger och jag kan inte sluta rynka på pannan... Han säger allting så bra, men vad han säger är inte bra alls. För alla som ger sig in i förhållanden med underbara människor som är tillräckligt förstörda för att man ska kunna tycka synd om dom och önska mest av allt i hela världen att man kunde lära sig att lyfta upp honom/henne. Alla som sakta drar sig själva åt sidan för att ge mer plats för alla fruktansvärda brister i den andra, vackra. Jag skulle kunna skriva en uppsats om den. Han får allt det som är så fult sagt att låta så vackert.