I keep dancin on my own


Kvällens ord blir en tacksam saga om livets första kärlek.


Vi klättrade ett berg tillsammans. De första stegen var lätta, ni är väl bekanta med känslan utav att sväva på moln? Kärleken kunde inte få nog av mig. Nervösa, genomskinliga mig. Den föll för mitt sätt att känna migsjälv, beundran, möjligtvis blind avund? Den ville vara i mig, med mig, alltid, för alltid. Men stegen blev tyngre. Jag kunde se från start punkten att det skulle bli en anstängande upplevelse. Sakta gick vi hand i hand upp längst det glittrande vattnet och dom blommande ängarna. Jag bad den sakta ner, den bad mig öka farten. Det var det första berget jag klättrade, så den saktade ner med mig. Kärleken gav efter. Jag gick med säkra steg i väntan på den jobbiga mjölksyran, de tunga andetagen, de svaga musklerna. Men vägen till toppen var oväntat lätt och färgfylld. Det var en utav det finaste dagar jag levt, solen bländade och vinden strök mig milt så värmen inte kunde ge mig brännsår eller bli galen av solsting. Jag ville stanna föralltid.
Vägen ner. Mina ben skakade och förvirringen rusade omkring i hela kroppen. Kärleken sprang före och jag sprang efter. Men den kunde inte vänta längre. Någonting längst ner på botten lockade den och jag kunde se det klart. När vi väl kom tillbaka ner på jordens normala höjd så fortsatte kärleken längre ner. Den sa okontrolerat "Jag måste dit, vänta inte på mig. Jag kommer alltid komma tillbaka men jag kommer alltid återvända". Jag nickade i förståelse och stannade kvar, halv igen. Två händer, två ben, ett huvud, ett hjärta. Jag kunde valt att vara ett älskat djur i kärlekens omsorgsfulla koppel, men jag valde den vilda friheten. Jag ville inte ner dit, dit den kände sig som hemma. 
Idag när jag tänker på hur jag växte in i en spinnande avund till hans tatueringar av historiska mönster, sjuk av avund i att min kärlek valde dom nogrant, klistade fast dom på kroppen så att dom skulle finnas där hela livet. Sjuk av avund i hans ådror som var en orsak att han levde. Saknaden utav hans berättelser som fick mig att vilja vara en del utav hans trasiga saga. Spänningen av det orealistiska. I saknaden sänder jag tillbaka min kärlek till toppen av berget, till hans framtid. Vad den nu må innehålla så finns min kärlek där. Min tacksamhet.


Nästa kärlek kommer snurra i friheten, som friheten snurrar i mig idag. Det som gör det hela så vackert var faktiskt att vi bokstavligen klättrade ett berg. Utsikten ser ni bilden ovan, och den andra bilden togs när vi kommit ner. Då han gick mot vänster och jag mot höger.

Kommentarer
Postat av: Memme

Du skriver supervackert ska du veta!<3

2011-02-03 @ 12:30:01
Postat av: Anonym

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 ett för varje år du varit i mitt hjärta

2011-02-03 @ 14:16:53
Postat av: Frida

memme, tack vännen <3<3

2011-02-03 @ 19:16:08
URL: http://fridafb.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0