Sverige, sverige älskade land. Min nuvarande mentala status ligger inuti Elizabeth Gilberts nedskrivna värld. Det tar evigheter att ta mig egenom den boken, brukar man säga när den är dålig MEN jag säger att den är så otroligt inspirerande att jag måste slå upp allt hon pratar om. Lite smått irriterande men fullkomligt tillfredställande. Och andra sidan så är den andra orsaken till varför det går så segt att ta mig egenom hennes guldvärda sidor, att jag har så många tankar som insisterar att jag inte får göra mycket annat än att tänka på dom. Min omgivning säger mig kärleksfullt att skriva ner dem så jag kan ge det ett försök. Som jag ser det så blir det i min besvikelse ingen befrielse att kopiera dom från mitt djupase sinne och försöka ge dom trovärdiga färger på detta svartvita tomrum. Perspektiv är dock vägen till visdom? Och min goda lärare av perspektiv kallar sig själv ord, möjligtvis det mest heliga ord på vår jord?

Vilket ord har min hemstad (Örebro)? Vilket ord beskriver dess anda, dess känsla? Vilket ord är det människorna i min stad tänker oftast på, det vill säga om jag kunde läsa folkets tankar i min stad, vilket ord skulle jag höra upprepas mest? Känner jag inte min stad väl nog för att kunna säga vilket ord som är min stads, stadens folks ord?? Vilket är mitt ord? Är mitt ord stadens ord, borde det inte vara det eftersom att det är min stad? Är det inte min stad? Om inte, undrar jag vilken som är min stad av alla städer i världen?

Mina tankar snurrade också omkring världens individer som väljer att utbilda sig in i den militära världen. Människor som väjler att ta lumpen. Hur påfrästande det är för psyket, (eller var för några år sedan i alla fall, jag är inte så uppdaterad om hur det ser ut i dag men jag tvivlar på att det är stor skillnad), hur många individer, hur många självkänslor som skadas. Hur många som ser mod i att frivilligt skaka dödens hand för sitt land. Hur militären trycker ner människans själviska INSTINKT att rädda sig själv, att springa från döden, för att kunna se gruppen, landet som sin första prioretering.
Inte har jag kommit fram till mycket mer än vad min åsikt om dett är, vilket endast är nödvändigt och interessant för mig. Visst kan det vara nödvändigt från människans unika fågelperspektiv men från den lilla individens synvinkel är det en frutanvärd psykisk påfrestning, förgörelse att sälja sig till den militära delen av världen.

Och så kom jag på att jag skulle få sitta här hela dagen om jag ska skriva ner allt som snurrar om kring där uppe. Och faktiskt när vi ändå är där, så upplever jag inte att det snurrar. Mer flyger fridfullt.